madamebutterfly!

vaknar på landet

hos min kille/man/särbo. datorn strular, vill inte kännas vid tangentbordet idag. får användat det på pekskärmen, därför inga stora bokstäver. vet inte hur man får till dem. läkaren ringde upp i förrgår. det var inga problem att öka doseringen. det finns möjlighet till ytterligare ökning om det skulle behövas. ännu känner jag ingen skillnad. kanske för att det gått så pass kort tid, eller så får jag inte mer effekt än så här. vi får se. det är rofyllt att vakna upp här. kor och får intill husknuten, inte mycket trafik, tyst och lugnt. en vecka kvar av semestern. jag tror att det börjar stressa mig lite. jag blir något av en upplevelsenarkoman när jag har semester har jag märkt. vill passa på att göra så mycket som möjligt,,och ju mer jag hinner, ju längre känns ledigheten. nu har jag varit stilla i cirka en vecka, eller i vart fall fem dagar, på grund av ett angrepp av en lite festivalförkylningsbacill. imte såmatt jag har varit däckad, men trött och lite febrig av minsta lilla ansträngning. nu är jag påmtillbakagång, och förhoppningsvis hinner jag med enneller ett par nätter till i tält till veckan. jagbär torsk på campinglivet. känner den största tänkbara frihetskänsla. inga som helst måsten, utomhusliv dygnet runt. den här dagen ska jag ägna till lite skrivande på en av mina noveller, romaner, berättelser, eller vad det nu blir av det, och att börja med silversmide. det lämpar sig bättre att göra sådant på landet än i stan, i min lägenhet, med mycket ljudkänsliga och lättirriterade grannar.

Lugnet börjar avta

De senaste två veckorna har jag känt att ångesten börjat dyka upp igen, inte lika kraftig som den varit tidigare, och heller inte lika ofta, men oftare än de första sex-åtta veckorna av medicineringen. Jag räknar visserligen med att den kommer att finnas kvar hos mig men önskar ändå att den kan hålla sig på den tidigare nivån. Det kanske är en bortskämd tanke, kanske borde jag vara nöjd med det som är men när jag hade ett uppföljningssamtal med min läkare för cirka två veckor sedan, då jag fortfarande kände mig förhållandevis lugn och harmonisk, så informerade han mig om att det finns utrymme för ytterligare doshöjning. Vid det tillfället avböjde jag den möjligheten men nu tror jag att jag skulle behöva det. Min kropp har anpassat sig till den nuvarande doseringen, och kanske kommer den att fortsätta att göra det oavsett dos men jag vill i alla fall ge det en chans. Jag har bestämt mig för att inte ge upp lika snabbt nu som jag gjort vid tidigare försök att komma till rätta med ångesten. Så nu sitter jag i telefonkö till hälsocentralen. Håll tummarna för mig!

Urkult- vilken festival!! Och om att uppleva den på egen hand

Som jag berättade tidigare har jag velat åka till Urkultfestivalen i typ 15 års tid utan att ha gjort slag i saken. Det är nog ungefär 15 år sedan jag hörde talas om den första gången. Ingen av mina vänner hade lust eller möjlighet att åka, men i år hade jag möjlighet att åka, och jag har inga problem att göra saker på egen hand, ibland tvärt om faktiskt, det blir en annan grej, så jag packade tältet, sovsäcken, gasolköket och några ombyten och drog iväg. Jag hade fått svar från några olika campingplatser att det fanns plats. Jag visste på ett ungefär vart jag skulle och jag knappade in Nämforsen på Google Maps och lät mig guidas dit. Efter drygt 2 timmar var jag framme, valde en campingplats rätt nära festivalområdet, Badplatscampingen. Mycket tält, mycket folk i alla åldrar, familjer med barn, ungdomsgäng, medelåldersgäng och en och annan som i likhet med mig rest dit själv. Trevlig och välkomnande atmosfär. Efter att jag slagit upp tältet och gjort mig hemmastadd så gick jag den lilla stigen genom skogen upp till festivalområdet för att kolla in omgivningarna och lösa inträde. Festivalområdet var öppet mellan 13.00 och 03.00 så det fanns tid att strosa runt i den takt man själv ville. Två scener inne på området, en större och en mindre, som turades om med uppträdanden, musik från världens alla hörn, bara kärlek. Jag upptäckte nya artister, en del grymma sådana som jag inte hört förut. Ett tillåtande klimat, man ser ut som man vill, man gör som man vill, det man vill, vill man upp och dansa så gör man det, vill man inte så struntar man i det. Ingen som höjer på ögonbrynen för något. En helt fantastisk tillställning, och början på en ny traditition för mig. Jag fick även en ny insikt när det gäller anledningen till att jag gillar att göra saker på egen hand, bortsett från den att jag tycker att det är skönt att slippa förhålla mig till en annan människa och dennes önskemål, slipper anpassa mig och kompromissa. Jag upptäckte att själva upplevelsen av det man gör själv blir så mycket mer intensiv. Jag är mer närvarande i allt jag gör och allt som händer eftersom jag inte splittras av någon annans närvaro. Jag blir uppmärksam på allt som händer omkring mig. En intensiv upplevelse och en intensiv helg alltså. Helgen kom även att inspirera mig till kreativa uttryck och jag är laddad för skapande nu.

Passar på medan jag kan

Aktiviteterna har avlöst varandra sedan semestern började. Den första semesterveckan tillbringades på Storsjöstråket, det för veckan uppbyggda restaurantstråket nere vid hamnen. Stråket har oftast tur med vädret och det är ofta den veckan som sommaren kommer nu för tiden, så jag har minglat, umgåtts med vänner, ätit och druckit gott, varit uppe sent och inte haft en enda tid att passa. I lördags kände jag dock att det räckte för mig och jag tog med mig tältet och åkte till kusten, Bergafjärdens camping, för att landa och umgås med mig själv i några dagar. Söndag morgon var fantastisk, precis så bra som man kan önska. Vaknade tidigt, först av alla på campingen. Öppnade tältet och utaför sken solen från en klarblå himmel. Jag fick äntligen göra morgonkaffet på gasolköket och sitta i tystnaden i ett par timmar innan jag tog en springtur och sedan ett morgondopp. Resten av dagen tillbringade jag på stranden. Dagen efter var mulen så jag åkte till min kille/man/särbo, och vi tog en tur till Stockholm. Strosade runt i solen, i affärer, åt den absolut godaste glass jag någonsin ätit. Kulglass med smak av saffran och honung. Någon som har smakat den? Grym! Efter två nätter kände vi oss nöjda och åkte hem, med några mat- och badstopp. Igår lämnade jag honom hemma i hans by för att åka hem och packa om inför nästa tripp. Urkult. Jag har velat åka till Urkult i många år men inte tagit mig iväg av olika skäl, men i år har jag bestämt mig för att åka. Jag ligger i startgroparna. Har tvättat och packat om, kollat möjligheterna till tältplatser, vilket inte verkar vara några bekymmer. Jag har någon bekant som jag vet är där, annars så säger alla som har varit där att den är en väldigt tillbakalutad, avslappnad och välkomnande stämning där så jag gissar att jag kommer att känna mig hemma hur som helst. Jag önskar även er en trevlig helg!

Fotbollsyra och Storsjöyra

Det råder fotbollsyra i Östersund. Det går bra för ÖFK. Jag är egentligen inte det minsta intresserad av någon form av lagsport, och har heller inte hängt med i ÖFK:s framgångar förrän nu, från förra veckan då de spelade mot Galatasaray. Så sjukt spännande och nu har jag faktiskt blivit lite biten. Ikväll spelar de returmatch i Istanbul och matchen kommer att visas på storbilds-tv för alla som vill se. Utomhus, vid skidstadion, och gratis. Och sommaren har kommit, hoppas jag, lagom till min semester börjar. Evenemanget förlades till skidstadion på grund av att torget är upptaget av matmarknad och att Stråket, som är en veckas förfest till Storsjöyran som går av stapeln nästa helg, håller på att byggas upp inför öppningen i morgon. Det ställs upp restaurangtält efter kaj-området vid Storsjöns strand. Mycket liv och rörelse väntar den kommande veckan, en av stadens höjdpunkter. Så i morgon startar jag min semester med en after work på Stråket. Är vädret fint blir det flera dagar. Själva Storsjöyran, med artister och uppträdanden och så, hoppar jag. Däremot kan det bli ett besök på festivalen Urkult. Dit har jag aldrig lyckas ta mig, trots att jag varit på väg vid flera tillfällen. Hoppas bara att alla är snälla med varandra den kommande veckan så att alla som är ute och minglar får en trevlig upplevelse.

Våldtäkt och övergrepp

Ett högaktuellt ämne i den lilla staden jag bor i just nu. Två överfallsvåldtäkter på två dygn! Mitt i centrala stan! Jag blir fullständigt ursinnig! Ursinnig på vissa mäns stora behov av makt och kontroll. För hade det bara handlat om en enkel jäkla utlösning så har de allra flesta män två egna händer. Vissa män som anser sig vara berättigad kvinnors kroppar, som om kvinnors kroppar vore allmängods, ta det man vill ha när man vill ha det. Män som klappar okända kvinnor på baken eller brösten på krogen, män som vill bjuda på drinkar och som väntar sig gentjänster, säger man ifrån så blir man kallad bitch, surkärring, att man saknar humor. Män som slår sina fruar/sambos innanför hemmets fyra väggar och ändå inte betraktar sig själva som kvinnomisshandlare, män som utövar psykisk misshandel genom att begränsa kvinnors handlingsutrymme genom att isolera, trycka ner i skoskaften tills självkänslan är helt utplånad. I mina ögon är behov av makt och kontroll ett uttryck för dålig självkänsla och rädsla. Det handlar helt enkelt rädda män. Jag är inte dummare än att jag förstår att det finns bakomliggande faktorer och orsaker till sådana beteenden, men det är ingen ursäkt. Har man problem så får man ta tag i problemen, det är fan inte okej att utsätta andra människor för lidande, ibland livslångt, för att tillfredsställa sina egna behov! Jag kommer säkert få anledning att återkomma i ämnet. Det finns få saker som gör mig så förbannad!

Svacka

Jag har haft en kreativ svacka ett tag, i vart fall när det gäller skrivandet. Jag har så klart gjort andra saker. Jag har varit social en del och motionerat en del, och trots att jag inte varit särskilt kreativ eller skapande så har jag haft en period då jag känt ett lugn. Helgen för två veckor sedan hade jag ångestpåslag och blev aningen ledsen över det eftersom jag hoppats så att medicinen skulle hjälpa, även om jag förstår att jag inte kommer att bli helt befriad, men sedan dess har den hållt sig borta. Två veckor idag alltså, fatta vilken känsla! Jag har känt att den försökt angripa mig men den har inte lyckats, det har känts som om hjärtat har fått en sköld eller skal som ångesten inte har lyckats tagit sig igenom. Kanske har medicinen också hjälpt mig att upptäcka de fysiologiska reaktionerna i tid så att jag har hunnit ifrågasätta dem innan de har hunnit slå ut i full skala, eller så har medicinen bidragit till att det som har varit i obalans har balanserats. Kanske har min kreativa svacka enbart handlat om att jag tagit tillfället till att njuta av lugnet. Oavsett så känns det helt fantastiskt, även om jag inte riktigt vågar tro på att det håller i sig. Jag har provat att medicinera tidigare, visserligen med ett annat preparat, och jag mådde även då bra i ett par veckor innan ångesten återkom med full kraft. Jag passar på att njuta av det som är just nu.

Besök hos psykosociala enheten

Idag besökte jag en kvinna på hälsocentralens psykosociala enhet. För bedömning. Det gick ganska bra. Hon frågade, jag svarade, och fyllde i formulär om ångest, depression, eventuell utbrändhet och alkoholvanor. Det är ovant att sitta i den stolen. Jag är van att sitta i hennes stol, att det är jag som ställer frågorna och ber människor fylla i formulär och självskattningsinstrument för alkoholvanor. Jag får verkligen anstränga mig för att inte börja ställa motfrågor och försöka inleda en dialog. Jag har börjat vänja mig något eftersom jag ändå besökt en psykolog vid tre tillfällen tidigare, men jag får alltjämt bita mig i tungan för att inte försöka byta roll. Idag har jag mått bra så det var svårt att skatta ångesten, jag kan inte föreställa mig hur den känns när den inte är där, hade jag fyllt i formulären en dag när när jag inte mått bra så hade jag förmodligen svarat annorlunda. Vi får se hur de bedömer mig. Det får jag svar på efter sommaren.

Den ofantliga tröttheten

För någon vecka sedan kände jag mig ovanligt pigg. Jag var uppe längre än vanligt på kvällarna och ändå pigg när jag vaknade, och jag hade energi. Nu har det slagit om, ett tvärt lappkast, så trött. Lägger mig tidigt på kvällarna, sover som en stock och har svårt att ta mig ur sängen på mornarna. Jag föredrag det första. Det är roligare. Visserligen så längtar jag inte efter att göra en massa saker heller just nu, det är väl oftast så när man känner sig trött, att man gärna kurar ihop sig i soffan och känner sig nöjd med det. Eftersom inte orken finns, så finns heller inte lusten. Jag vet inte om det är en effekt av medicinen eller om jag bara är trött ändå, men jag hoppas att det går över snart. I morgon ska jag på ett sk bedömningsbesök på psykosociala enheten på min hälsocentral. Jag kontaktade dem efter att jag träffat läkaren eftersom jag inser att jag inte har råd att gå till en privat psykolog hur länge som helst. Det är dyrt att betala helt ur egen ficka utan några som helst subventioner, så jag tar chansen och ser vad de har att erbjuda på hälsocentralen. Egentligen är det väl så att det är de som gör en bedömning av vad de tror skulle vara det mest hjälpsamma för mig, och sedan får jag ta ställning till om jag tror att det de kan erbjuda är något för mig. Om de nu ens bedömer mig ha något behov. Det visar sig i morgon. 

Tråkigt eller vilsamt

Den här helgen har ägnat i mitt eget sällskap, knappt pratat eller träffat en människa. Sonen har visserligen bott hos mig men han är 18 år och har annat för sig än att hänga med mig. Inte för att jag har varit sjuk eller mått dåligt, jag har sådana här helger då och då. Jag behöver det, och jag njuter av det. Att bara vara och göra det som faller mig in, när det faller mig in. Jag var social hela förra helgen och även en del i veckan som gick och då kände jag att det här skulle behöva vara en vara-själv-helg. Jag har inte ens lyssnat på musik, bara varit i mina egna tankar. Enligt väderprognosen för helgen så var det en stor sol över lördagen och moln och en del regn över söndagen, så jag planerade efter det. Inte göra ett dugg på lördagen och ta tag i lite praktiska göromål idag. Väderprognosen stämde. Igår gjorde jag inte ett dugg, jo, jag läste. Hela dagen. Började på en filt nere vid sjön och förflyttade mig sedan till balkongen. Jag plöjde igenom en hel bok, från pärm till pärm. Idag har jag fått en del gjort. Jag läste en artikel i den lokala gratistidningen i morse. Den handlade om vikten av att ha tråkigt. Tråkigt är visserligen en definitionsfråga, men i artikeln handlade tråkighet om att vara nöjd över att livet bara flyter på, den där vardagstristessen. Om att vara tacksam att topparna dalarna planar ut ibland och unna sig att bara flyta med. Unna sig att vila i det. Att lyckas pressa in mest saker, aktiviteter och sociala samma som möjligt i livet, det är ofta det som ses som lycka, då är man lyckad. Det är inte lycka för mig, jag tycker ofta att är det vilsamt att låta bli. För mig föds dessutom kreativiteten ur tråkigheten, eller vilsamheten. Jag måste få luft i huvudet, luft i systemet för att bli kreativ.

Dos-höjning

Igår höjde jag dosen på medicinen, enligt ordination förstås, jag får se om sömnrubbningarna återvänder. De gick över efter förra helgen. Jag har mått bra i en vecka nu men gårdagen var inte så bra. Jag hoppas att det rättar till sig. Jag har också fått tid för bedömningssamtal hos hälsocentralens psykosociala enhet nästa vecka. Jag tänkte ge det en chans. KBT-samtalen jag gått i har jag bekostat helt ur egen ficka, utan subventioner, och det är dyrt. Kanske kan jag få bra hjälp utan att det kostar mig fullt lika mycket. Vi har haft sommar i några dagar. Riktig sommar! Man tror knappt att det är sant. Idag ska jag ta tillvara på sommaren, vara lite lat.

Modfälld och uppgiven

Allvarligt!? Är det verkligen meningen att det ska vara så här!? Och då menar jag inte enbart den här jämtländska skitsommaren. ? +10 och kraftig nordvästan. Halsduk och vantar när jag cyklade idag. Jo, men det är ju så fantastiskt med våra fyra årstider, så vackert, man skulle ju tröttna om det var sommar året runt. Jo men, eller hur!? Jag är less och känner mig uppgiven över min ångest. Den har suttit i i närmare en vecka nu. Kan det på allvar vara meningen, rätt och riktigt, rimligt? Det blir inte mycket tid och ork över till annat. Må dåligt, och sedan få någon eller några dagars vila, återhämtning, och samla kraft....till vadå? Att orka må dåligt en period igen? Idag har jag provat att komma i kontakt med hälsocentralen. Och ni vet ju hur det kan vara att försöka nå hälsocentralen. Telefonkö. Och när jag äntligen kom fram så var tidsbokningen slut för dagen. Jag får tar nya tag i morgon, och då kommer jag inte att ge mig.

Handarbete som medicin för själen

Jag läste nyligen en artikel om att handarbete påverkar hälsan positivt, inga nyheter kanske men det väckte en del tankar. Det första jag kom att tänka på var mandala som blivit lite av en ny trend, lite som meditation. Jag har inte provat mandala ännu, och vet inte om just det är min grej, men det finns ju andra former av kreativt skapande med händerna. Det jag behöver lära mig i det sammanhanget är att inte ha så bråttom att bli färdig med det jag håller på med, det är ju liksom det som är själva grejen, att fokusera, koncentrera sig, lugn och ro, noggrant och meditativt. Det är en utmaning för mig, jag vill gärna bli klar med saker, men då missar jag ju hela poängen. Jag har tänkt på kreativitet och skapande rätt mycket idag, försökt att stanna upp och se det vackra i det lilla, få inspiration, idéer, inte till mandala, men till bilder och att skapa med pensel och färg. Jag har målat lite tidigare, men det är ett tag sedan nu, olja, akryl och akvarell. Akvarell tycker jag är svårt, men olja och akryl funkar. Stativet står uppställt sedan länge, typ några år, det står lägligt till, jag behöver inte plocka fram det ur något förråd eller så, färgerna och penslarna står prydligt uppställda och bara väntar. Så nu kanske det är läge. 

Resan eller målet

I morse började jag åka hemåt igen, i förhoppning om att molnen skulle spricka upp någonstans efter vägen och ge lust till att hitta någon mysig campingplats att stanna till på över natten, kanske kunna sola och bada lite. Så blev det inte! Molntäcket sprack visserligen upp något på ett par ställen, men liksom bara en liten glipa och inget som såg ut att bli särskilt långvarigt. När jag nått strax ovanför Gävle så blev det bara värre, och det fortsatte ända till Sundsvall ungefär. Vilket hällregn! Värsta skyfallet, så där så vindrutetorkarna inte hinner ta undan vattenmassorna, och en del valde att stanna till vid vägrenen för säkerhets skull. Jag insåg att det inte skulle bli någon camping. Visst hade jag kunnat campa ändå, slå upp tältet av ren envishet, bara för att jag hade platerat det och för att jag skulle få min efterlängtade tältnatt, men jag insåg att det inte skulle bli något nöje utan mest bara för att det skulle göras liksom. Jag gjorde ett tankemässigt lappkast och bestämde mig för att åka hem istället, komma hem en dag tidigare än jag beräknat och tvunget och njuta av att hinna ha en dag ledigt på hemmaplan. Vad händer när jag närmar mig hemmet? Jo, molnen spricker och glider iväg, och en klarblå himmel framträder. På vägen hem, i bilen, kände jag mig ändå rätt nöjd och blev påmind om att det inte alltid är själva resmålet som är det enda målet, ofta är själva resan ett mål i sig. Jag hade ett behov av att komma bort några dagar, se något annat, jag hade behov av att vara för mig själv, göra det jag själv vill och att träffa några vänner, och allt det där hanns med. Där i bilen, i ösregnet, med 80-talslåtar på radion, ensam med mina tankar, sjungade för full hals till de välbekanta texterna var själva resan rena meditationen. Dessutom får jag en ledig dag hemma i morgon.

Camping

Måndag morgon. Det är grått, blåsigt och regnigt i Stockholm. Jag undrar om det ser likadant ut hela vägen upp genom Sverige? Oroar mig för att min campingnatt bokstavligen ska rinna bort. Det är inte lika mysigt att tälta och koka kaffe på gasolkök när det är blött och regnigt. Det är nästan så att jag, bortsätt från modfälld över detta faktum, känner mig förvånad. Som om detta scenario inte fanns med som tänkbart, som om det vore en omöjlighet att solen inte skulle skina. Det ska ju liksom var soligt varmt och skönt när man ska tälta. Alltid! Vad göra nu? Jag ska i alla fall lämna den här staden för den här gången, köra mot södra Norrlands inland och fjälltrakter och hoppas på att jag hittar bättre väder efter vägen. Det MÅSTE ju finnas där någonstans.