madamebutterfly!

Självständighet

När jag växte upp på 70-talet var alla mammor hemmafruar, eller inte helt sant, mammorna i arbetarfamiljerna som den jag växte upp i. I den övre medelklassen arbetade oftast både papporna och mammorna. I de familjer vars föräldrarna hade utbildat sig. Min pappa var militär och min mamma städerska, för det krävdes ingen utbildning. Jag förstod nog inte vitsen med att utbilda sig, och även om mina föräldrar ville att jag skulle göra mitt bästa i skolan förstod jag inte varför. Kanske inte de heller, det var bara något man skulle. Som barn har man svårt att se så långt framåt. Nu förstår jag att det bland annat handlar om självständighet, att kunna leva det liv man vill. Jag kom att utbilda mig på högskolan så småningom, till socionom, och innan det två terminer psykologi, och jag är tacksam för att jag gjorde det, bland annat för möjligheten till självständighet och att kunna jobba med något jag tycker om.  

Anledningen till att jag har tänkt på det här idag är att jag såg en dokumentär tidigare idag; Könskriget, om en av historiens viktigaste tennismatcher, som handlade om så mycket mer än tennis. En tennismatch mellan en kvinnlig och en manlig tennisspelare, och om kampen för jämställdhet och kvinnors rätt. 

På den lilla lugna gata där jag växte upp hade jag en granne. En 80-årig ensamstående kvinna, pigg, intelligent och stark, och modist. Hon var frånskild, och det var ovanligt på den tiden, såväl i arbetarklassen som den övre medelklassen. Jag tänkte inte så mycket på det då, men jag antar att hon hade fått stå upp för sig själv en hel del som ensamstående kvinna. Kanske hade det också pratats en hel del bakom hennes rygg men det var inget som verkade bekomma henne, men jag har ingen aning om vilka krig hon utkämpat. Möjligen är hon min första kvinnliga förebild, utan att jag förstod det då, men jag beundrade henne. Gör fortfarande.

Upp